söka honom. Återvänd, Tressilian, säg honom att jag mår väl, att jag är lycklig. Säg honom det på ett sådant sätt att all den sorg Amy förorsakat honom blir glömd — den stackars Amy är nu upphöjd till högre rang än hon vågar nämna. Gå, bäste Tressilian; jag har förfördelat dig också, jag har fråntagit dig ett barnsligt hjärta, som ej var dig värdigt, men jag kan återgälda förlusten genom utmärkelser och befordran.»
»Säger ni detta till mig, Amy? Erbjuder ni mig en tom ärelystnads flärd i stället för det lugn, den frid ni berövat mig? Men må så vara — jag kom ej hit för att banna er, utan för att tjäna och befria er. Kom, arma, bedragna, olyckliga flicka! Allt skall glömmas och förlåtas.»
»Har jag inte redan sagt, Tressilian», svarade hon, »att jag alldeles säkert kommer till min far, då jag får tillstånd?»
»Tillstånd! Tillstånd att besöka er far vid hans sjukbädd, kanske dödsbädd?» upprepade Tressilian otåligt. Och av vem? Av den skurk, som under vänskapens mask missbrukade alla gästfrihetens plikter och stal dig från din fars hem?»
»Klandra honom inte, Tressilian! Han, som du talar om, bär en värja lika skarp som din — ja, skarpare, du inbilske man. Lämna mig! Gå, framför min hälsning till min far, och då han nästa gång sänder bud till mig, må han välja en mera välkommen budbärare,»
»Amy», svarade Tressilian lugnt, »du kan inte såra mig med dina förebråelser. Säg mig en sak, så att jag åtminstone kan medföra en glimt av tröst till min gamle vän. Denna rang, varmed du skryter — delar du den med honom, Amy? Kan han åberopa en makes rätt att bestämma över dina handlingar?»
»Hejda din fräcka tunga!» sade hon. »Sådana frågor bevärdigar jag ej med något svar.»
»Ni har sagt nog, då ni vägrar att svara», genmälde
