tycktes ge honom övertaget. Men denna fördel räckte ej länge. Varney blev så plötsligt och våldsamt omkullkastad, att hans värja flög ett långt stycke ifrån honom, och innan han kom på fötter igen, var motståndarens klinga riktad mot hans strupe.
»Giv mig genast medel att befria offret för ditt förräderi», sade Tressilian, »annars ser du nu solen för sista gången!»
Medan Varney, alltför förvirrad eller ursinnig för att kunna svara, gjorde en plötslig ansträngning att komma upp, höjde hans motståndare sin arm och skulle ha verkställt sin hotelse, om ej hans värja hejdats av Michael Lambourne, som ledd av vapenrasslet kom fram i lagom tid för att rädda Varneys liv.
»Ur vägen, usling!» sade Tressilian och gjorde sig fri från Lambournes grepp. »Vågar du ställa dig emellan mig och min fiende?»
»Usling! Usling!» upprepade Lambourne. »Det skall bli besvarat med kallt stål, så snart en bål sekt har sköljt bort minnet av morgonknäppen, som vi togo tillsammans. Men som ni ser äro vi nu två mot en.»
Varney hade passat på tillfället och återtagit sin värja, och Tressilian insåg att det var dåraktigt att fortsätta en så ojämn strid. Han drog upp sin börs, tog fram två guldmynt, kastade dem till Lambourne och sade:
»Se där, din skälm, har du betalt för din förmiddag; du skall inte kunna säga, att du varit min vägvisare för intet. — Farväl, Varney! Vi skola råkas, där det ej finns någon som kan ställa sig emellan oss.»
Därmed vände han sig om och gick ut genom den lilla porten.
