»Gav ni mig inte i uppdrag att skaffa en karl med flink värja och rymligt samvete? Och hade jag inte ett stort besvär med att finna en sådan karl — ty, gudskelov, mina bekantskaper äro inte av det slaget — och se nu vilken tack jag får för att jag nedlåtit mig att umgås med honom!»
»Men om han är en sådan som du — fastän han förmodligen saknar den skrymtaktighet, som du nu har slagit dig på — hur kunde han då ha den gudsnådlige, suckande Tressilian i sitt sällskap?»
»De kommo hit tillsammans, det bedyrar jag», sade Foster, »och sanningen att säga fick Tressilian ett ögonblicks samtal med vår vackra fröken, medan jag talade i enrum med Lambourne.»
»Oförtänksamme slyngel! Vi äro bägge förlorade», sade Varney. »Hon har på den sista tiden kastat mången längtande blick till sin fars hem, då hennes höge älskare lämnat henne allena. Om denne galne botpredikant lockar henne tillbaka till hennes gamla bo, äro vi förlorade.»
»Var inte rädd för det», svarade Authony Foster, hon har ingen lust att lyssna till hans locktoner, ty hon skrek till, då hon fick se honom, som om en orm stungit henne,»
»Det är bra. Låt nu din dräng komma och dra av mig mina stövlar. Skaffa oss litet middag och en butelj av ditt bästa vin. Jag måste hälsa på den vackra fågeln i oklanderlig toalett och med glatt lynne.»
Efter middagen lämnade Foster hovmannen allena. Han gick flera slag av och an i salen försjunken i djupa tankar och med armarna korslagda över bröstet. Slutligen började han tala för sig själv.
»Det är sant», sade han, i det han stannade plötsligt och stödde sin högra hand mot bordet, »den där uslingen har mätt djupet av min fruktan, och jag har inte kunnat dölja den för honom. Hon älskar mig inte — jag
