Med ivrig brådska skyndade Amy sig att lösa upp silkessnöret omkring paketet. Janet, en täck, enkelt klädd flicka, dotter till Anthony Foster, kom genast in vid sin matmors kallelse. Ett halsband av orientaliska pärlor, som åtföljt den parfymerade biljetten, drogs nu hastigt fram ur paketet. Efter en flyktig blick därpå lämnade Amy det till sin tjänarinna, medan hon läste eller rättare slukade brevets innehåll.
»Varje ord i detta dyrbara papper är värt lika mycket som hela pärlbandet, min flicka. Men följ mig nu till mitt toalettrum, mylord kommer hit i kväll. Han ber mig ta väl emot er, herr Varney, och för mig är varje hans önskan en lag. Säg till att allt göres i ordning till mylords värdiga mottagande i kväll.»
Därmed lämnade hon rummet.
»Svara mig, Foster», sade Varney, »svara mig, din skälm, hur kom det sig att jag mötte Tressilian vid bakporten?»
»Tressilian!» svarade Foster. »Vad vet jag om Tressilian? Jag har aldrig hört hans namn.»
»Din skurk, det är just den Cornwallsjunker, åt vilken gamle sir Hugh Robsart hade bestämt sin vackra Amy, och nu kommer den hetlevrade galningen hit för att söka sin förrymda sköna. Han är inte den, som tåligt sväljer en skymf. Lyckligtvis känner han inte min herre, utan tror att han bara har att göra med mig. Men hur böveln kom han hit?»
»Med Mike Lambourne, om ni nödvändigt vill veta det», svarade Foster.
»Och vem är Mike Lambourne?» frågade Varney. »Det vore sannerligen så gott att du satte upp en lövruska över din port och inbjöd varenda landsstrykare, som går förbi, att komma in och se på det, som du borde gömma undan till och med för sol och måne.»
»Jo, det är just en ridderlig vedergällning för de tjänster jag gjort er, Richard Varney», svarade Foster.
