jag berättar honom, tillika med varje ord, som Tressilian sade, och vad jag svarade. Det blir till min egen skam, ty Tressilians förebråelser voro ej alldeles grundlösa. Jag skall därför tala med smärta, men jag vill ändå säga honom allt.»
»Mylady gör som hon behagar», svarade Varney, »men jag tycker, att efter ingenting framtvingar en så öppen bekännelse, vore det bättre att bespara er denna smärta, min ädle herre denna oro och herr Tressilian — efter man också måste ta hänsyn till honom härvidlag — den fara, som blir en följd därav.»
»Jag kan inte fatta något av alla dessa förskräckliga följder», sade grevinnan lugnt, »om man inte vill tillskriva min make ovärdiga tankar, som Jag är övertygad om, att hans ädla hjärta aldrig hyst.»
»Jag är förstummad, madame», svarade Varney, »och jag har ingen anledning att oroa mig för Tressilian, som skulle vilja gjuta mitt hjärteblod, om han kunde. Ni, som känner min herre så mycket bättre än jag, kan bäst bedöma, om han kan fördraga en sådan förolämpning utan att hämnas.»
»Ja, om jag kunde tro, att jag bragte Tressilian i olycka, jag, som redan har vållat honom så mycket sorg, skulle jag kanske förmås att tiga. Men vad skulle det tjäna till, då ju ändå Foster har sett honom? Nej, nej, Varney, yrka ej vidare på detta. Jag vill berätta alltsammans för min man, och jag skall för Tressilians dårskap framlägga ursäkter, som snarare skola förmå mylords ädla hjärta att löna honom än att straffa honom.»
»Ert omdöme är vida överlägset mitt. Vad Foster och hans tjänare beträffar, känna de ej Tressilian till utseendet, och jag kan lätt hitta på någon antaglig ursäkt för en okänd främlings besök på slottet.»
Grevinnan teg en stund och sade sedan: »Låt oss lämna detta ämne. Tyst, jag hör hästtramp. Han kom-
