Foster gjorde en klumpig bugning och avlägsnade sig med en min, som tycktes ogilla det slöseri, varigenom hans hus förvandlats från en naken och förfallen lada till ett orientaliskt palats. Då han gått, tog hans dotter sin sybåge och drog sig undan till andra ändan av rummet, medan Richard Varney med en ödmjuk bugning tog den lägsta stol han kunde finna och satte sig, stum och med blicken fästad på golvet.
»Jag trodde, herr Varney», sade grevinnan, då hon såg, att han ej tycktes ha lust att börja samtalet, »att ni hade något att meddela mig från min herre och man; så förstod jag åtminstone herr Foster, och därför avlägsnade jag min kammarjungfru. Om jag har misstagit mig, skall jag kalla hit henne igen.»
»Mylady», sade Varney, »Foster har på sätt och vis missförstått mig. Det är inte från, utan om er ädle make, min högt aktade herre, som jag har något att meddela er.»
»Det är ett kärt ämne», sade grevinnan, »antingen det är från eller om min ädle make. Men fatta er kort, ty jag väntar honom när som helst.»
»Alltså kort och dristigt — ty ämnet kräver både skyndsamhet och mod — Ni har träffat Tressilian i dag?»
»Ja. Än sedan?» frågade hon litet skarpt.
»Ingenting, som rör mig, mylady», svarade Varney ödmjukt. »Men tror ni, att er gemål skall höra det lika lugnt?»
»Och varför skulle han inte det?» svarade grevinnan stolt. »Endast för mig var Tressilians besök oroande och smärtsamt, ty han underrättade mig om min gode fars sjukdom.»
»Och med samma öppenhjärtighet skall mylady i afton omtala för min ädle herre, att Tressilian har upptäckt er tillflyktsort och att han haft ett samtal med er?»
»Naturligtvis», sade grevinnan. »Det blir det första
