hans breda panna och lyste i de genomträngande, mörka ögonen, och han smålog åt den naivitet, som förestavade de frågor hon gjorde honom angående de olika prydnader, varmed hans dräkt prunkade,
»Och nu, min älskade, är din önskan uppfylld, och du har sett din vasall i så mycken grannlåt, som låter förena sig med en riddräkt; ty galadräkter och kronor passa blott för furstliga salar.»
»Ja, men som vanligt har min tillfredsställda önskan givit upphov till en ny», sade grevinnan,
»Finnes det något, som du kan begära och som jag skulle neka?» sade hennes make ömt.
»Jag önskade se min make besöka mig i denna undangömda vrå», sade grevinnan, »i hela sin furstliga prakt, och nu längtar jag efter att sitta i en av hans furstliga salar och se honom inträda där i enkel brun dräkt, som då han vann den stackars Amy Robsarts hjärta.»
»Huru, Amy», sade earlen och såg sig omkring, »äro ej dessa rum nog praktfullt utstyrda? Jag gav den mest obegränsade fullmakt, och jag tycker, att man åtlytt den ganska bra; men om du vill säga mig något, som återstår att göra, skall jag genast säga till därom.»
»Nej, mylord, nu gör ni narr av mig», svarade grevinnan, »prakten i denna kostbara våning överstiger lika mycket min inbillning som min förtjänst. Men skall ej din maka, min älskade — åtminstone snart en dag — omges av den ära, som härrör varken från hantverkarnas arbeten i hennes våning eller från det silke och de juveler, varmed din frikostighet pryder henne, utan som tillkommer den rang hon intar bland rikets damer som erkand maka till Englands förnämste earl?»
Earlens panna mulnade,
»Amy», sade han, »du talar om det du inte förstår. Vi, som sträva i hovets tjänst, likna dem, som klättra uppför ett berg av lös sand — vi våga ej stanna, förrän
