kie slank ifrån honom, rusade bort från stugan, uppför en backe och vinkade där till Tressilian att komma efter.
»Jaså, du är inte rädd för den där smeden?» sade Tressilian, då de voro på väg.
»Jag rädd för honom!» svarade gossen. »Om han också vore den satan folk tror honom vara, skulle jag ändå inte vara rädd för honom, men fast han nog kan vara litet konstig, så är han lika litet någon ond and som ni — nå, det skulle jag då inte säga till vem som helst. Jag skulle för resten ha vänt den här usla bondbyn. ryggen för länge sen, men magistern säger att jag skall få följa med honom och spela med på nästa teaterföreställning — det lär ska bli en stor fest snart.»
»Var då?» sade Tressilian.
»På något slott långt norrut», svarade hans vägvisare, »ett helsikes långt stycke från Berkshire. Seså, nu ä' vi framme vid Waylands smedja; den dar stora flata stenen är hans disk, där skall ni lägga edra pengar.»
»Vad är det för dumt prat?» sade resenären, som började bli föraragad på pojken, ty de befunno sig inne på en kal hed beströdd med keltiska stenaltaren,
»Jo», sade Dickie med ett flin, »ni måste binda er häst vid den där upprättstående stenen, som är försedd med en ring, och sedan skall ni vissla tre gånger och lägga en silverslant på den där flata stenen, gå ut ur domareringen, sätta er på västra sidan om det där lilla busksnåret och akta er att titta åt höger eller vänster, så länge ni hör hammaren gå, och då den tystnar, skall ni läsa edra böner, tills ni har räknat till hundra — eller litet till, det är kanske säkrast —; sen kan ni gå in i ringen igen, och då ä' edra pengar borta och er häst är skodd.»
»Ja, att mina pengar äro borta, det är jag säker på!» sade Tressilian. »Hör på, min gosse, jag är inte din
