ne Wayland tar verkligen ej emot några pengar och visar sig ej för någon.»
»Det får jag finna mig i, bäste magister Holiday», sade Tressilian, i det han steg upp, »och som min häst väl nu har ätit upp sitt foder, måste jag tacka er för er vänlighet och be er visa mig till mannens bostad, så att jag kan få fortsätta min resa.»
»Ja, ja, visa honom dit, magister Herasmus», sade gumman, som kanske gärna ville bli av med sin gäst, »man måste ju gå, när den onde driver på.»
»Do manus», sade magistern, »jag underkastar mig — men jag tar hela världen till vittne på, att jag har upplyst denne värderade herre om all den skada han gör sin själ, om han sålunda ger sig i slang med satan. Ricarde! Adsis, guæso mi didascule.»
Lärjungen, som han ropat på i vänlig ton, kom äntligen inklivande i rummet — en skranglig, knegande pojke på tolv, tretton år, med rufsigt rött hår och ett fräknigt, solbränt ansikte med trubbnäsa, lång haka och ett par stirrande gråa ögon, som tittade så snett att de nästan vindade.
»Ricarde», sade läraren, »du måste genast gå med den här förnäme herrn och visa honom till Wayland smeds verkstad,»
»Min snälle gosse», sade Tressilian, som såg att Dickie gjorde en löjlig sur min, »jag skall ge dig en silverslant, om du vill visa mig vägen till den där mannens smedja.»
Gossen sneglade på honom med ett knipslugt ögonkast, som tycktes innebära ett samtycke.
»Ja, men tänk dig för, Richard», sade läraren.
»Tänk er för själv!» sade Dickie. »Tänk på, vad ni skall säga till farmor om att ni skickar mig ärenden till den onde.»
Läraren insåg nu, vilket ansvar han ådragit sig och gjorde min av att hindra pojken från att gå, men Dic-
