säga var vår praktik av ganska äventyrlig beskaffenhet, och de kunskaper jag i barndomen inhämtat för att bota hästar, användes ofta på våra mänskliga patienter. Men min mästare var inte allenast en djärv praktikus i medicin, utan också en adept, som läste i stjärnorna och förutsade människors öden genetlialogiskt, som han kallade det, eller på annat sätt. Han var skicklig örtberedare och kemist — gjorde åtskilliga försök att fixera kvicksilver och ansåg sig mycket nära att upptäcka de vises sten, Till sist såg han, att jag kände till för mycket av hans hemligheter för att längre vara en pålitlig medhjälpare. Han blev emellertid allt mera ryktbar eller, rättare sagt, beryktad. Folket förbannade och hotade honom, och mig kallade de ’djävulens gångpost’; så snart jag vände mig på bygatan, kunde jag vara säker på, att det haglade stenar, Till sist försvann min husbonde plötsligt; till mig uppgav han, att han ämnade besöka sitt laboratorium här och förbjöd mig att störa honom förrän två dagar gått. Då denna tid var till ända, blev jag orolig och gick till detta underjordiska valv, där jag fann elden släckt och verktygen huller om buller, och i en biljett underrättade den lärde Doboobius mig, att vi aldrig mera skulle återse varandra, och han testamenterade mig sina kemiska apparater och uppmanade mig ivrigt att fullfölja hans hemliga arbeten.»
»Nå, följde du hans visa råd?» sade Tressilian.
»Nej, högt ärade herre», svarade smeden, »ty som jag är försiktig och misstänksam av mig, upptäckte jag slutligen en liten krutfjärding omsorgsfullt gömd under härden, säkerligen i den avsikten, att så snart jag började det stora verket med metallernas förvandling, skulle en explosion förvandla källaren och alltsammans till ruiner. Detta botade mig för alkemien, och gärna skulle jag ha återgått till den hederliga hammaren och städet, men vem ville låta sko sin häst av djävulens
