Sida:Kenilworth 1917.djvu/56

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

gångpost? Jag hade emellertid gjort mig god vän med den hederlige Flibbertigibbet här genom att lära honom några konster, som bruka roa gossar vid hans ålder, och efter många rådplägningar kommo vi överens om, att jag skulle skaffa mig skunder bland de okunniga bönderna genom att lägga an på deras dumma vidskepelse, och tack vare den här tomtenissen Flibbertigibbet har jag aldrig saknat arbete. Men det är förenat med alltför stor fara, och därför söker jag ett tillfälle att lämna denna håla, då jag kan få någon aktad mans beskydd mot folkets raseri, ifall de skulle känna igen mig.»

»Känner du fullkomligt till vägarna här på trakten?» sade Tressilian.

»Jag skulle kunna rida var som helst mitt i natten», svarade Wayland smed.

»Tvätta och raka dig då», sade Tressilian, »snygga till dig så gott du kan och lägg bort den där löjliga utstyrseln, så skall du, om du är tystlåten och trogen, få följa mig en tid, tills dina upptåg här äro glömda. Det fattas dig visst varken fintlighet eller mod, och jag har värv att utföra, som kräva bägge delarna.»

Wayland smed omfattade ivrigt detta förslag, Inom några minuter hade han helt och hållet ändrat utseende genom att byta om kläder, putsa hår och skägg o. s. v. Genom en vissling kallade han till sig en häst, som gick och betade på allmänningen och var van vid denna signal. Medan han gjorde sin häst i ordning till resan, spände Tressilian till sadelgjorden hårdare på sin egen gångare, och inom några minuter voro de bägge färdiga att sitta upp.

»Jaså, ni lämnar mig nu», sade gossen, »och det är slut på all vår lek med de rädda bondlurkarna som jag fört hit, för att de skulle få sina klumpfotade hästar skodda av hin håle och hans anhang?»

»Ja, så är det», sade Wayland smed, »de bästa vänner