måste skiljas åt, Flibbertigibbet, och du, min gosse, är det enda i Whitehorsedalen jag kommer att sakna.»
»Jag säger inte farväl till dig», sade Dickie Sludge, »ty du kommer nog med på festen, och det gör jag också. Men innan ni hunnit många skotthåll från de här stenarna, ska ni tydligt få se, att jag har mera av tomte i mig än ni tror.»
»Vad menar du, gosse?» sade Tressilian, men Flibbertigibbet svarade endast med ett flin.
Sedan de ridit ett stycke, hörde de plötsligt en knall så våldsam, som då en mina springer i luften och spränger vallarna kring en belägrad stad. Hästarna ryckte till, och ryttarna vände sig om för att se åt det håll, varifrån knallen kom — och just över det ställe de nyss lämnat sågo de en väldig rökpelare höja sig mot den klarblå himlen. »Min smedja är sprängd i luften», sade Wayland. »Det var dumt av mig att omtala doktorns onda avsikter mot min boning inför den där okynnige pojken. Jag borde ha anat att han längtade efter att få utföra ett så roligt puts. Men låt oss nu skyndsamt bege oss härifrån, ty knallen lockar hela traktens invånare till stället.»
De redo utan äventyr genom grevskapen Wiltshire och Somerset, och vid middagstiden den tredje dagen efter det Tressilian lämnat Cumnor, kommo de till sir Hugh Robsarts egendom Lidcote Hall på gränsen till Devonshire.
