Walter, som är orsaken till allt detta bråk. Låt se, om er fintliga hjärna, som åstadkommer så många glittrande fyrverkerier, kan hjälpa en hygglig karl i nödens stund med ett gott råd.»
Den kungliga slupen, bemannad med drottningens roddare i präktigt kungligt livré och med Englands flagga vajande för vinden, låg vid stora trappan, som vid Greenwich ledde ned till floden.
Just som Sussex's tre tjänare landade, öppnades portarna och i en skara herrar och damer, vilka dock ordnade sig så omkring henne, att hon kunde se och bli sedd från alla håll, kom Elisabeth, som då var i blomman av sin ålder.
Raleigh hade troligen aldrig varit sin härskarinna så nära, och han trängde sig fram, så långt vakten tillät. Hans äldre kamrat, som svor över hans oförstånd, försökte hålla honom tillbaka, till dess Walter otåligt sköt honom ifrån sig, varvid hans präktiga kappa vårdslöst gled ned från den ena axeln, en tillfällighet, som kom hans välbildade gestalt att framstå i den fördelaktigaste dager. Han blottade i detsamma sitt huvud och fäste sin eldiga blick på den annalkande drottningen med en blandning av vördnadsfull nyfikenhet och blyg, men livlig beundran. Den dristige ynglingen stod där mitt för Elisabeths ögon, vilka aldrig voro likgiltiga för den beundran hon så välförtjänt väckte bland sina undersåtar. Natten hade varit regnig, och just där den unge mannen stod, avbröts drottningens väg av en liten smutspöl. Då hon tvekade att stiga över den, kastade ynglingen av sig kappan och bredde ut den över smutsen, så att hon kunde komma över torrskodd. Elisabeth såg på den unge mannen, som lät denna underdåniga hyllningsgärd åtföljas av en djup bugning, medan en livlig rodnad spred sig över hela hans ansikte. Drottningen rodnade i sin tur, böjde på huvudet, gick hastigt förbi och steg i slupen utan att säga ett ord.
