»Kom nu, min unge sprätt», sade Blount, »jag slår vad om, att er granna kappa behöver borstas i dag.»
»Den här kappan», sade ynglingen, i det han tog upp den och vek samman den, »skall aldrig bli borstad, så länge den är i min ägo.»
»Det kommer inte att bli länge, om ni inte lär er hushålla litet bättre.»
Deras samtal avbröts nu av en av drottningens livdrabanter.
»Jag är skickad», sade denne, »till en herre utan kappa eller med en smutsig sådan. Ni är visst rätte mannen», sade han, vändande sig till den unge kavaljeren. »Var god och följ mig.»
Därmed gick han, åtföljd av Walter, medan Blount var nära att tappa ögonen av förvåning. Slutligen skakade han på huvudet med hemlighetsfull min, steg i båten och återvände till Deptford.
»Mina herrar och damer», sade drottningen och vände sig till sin svit, sedan hon åhört Raleighs förklaring, som han avgav i de ridderligaste ordalag, »jag tycker nu det ar bäst att avstå från vår plan att fara till staden och i stället överraska den stackars earlen av Sussex med ett besök. Han är sjuk och plågas säkert av farhågor för vårt misshag, varifrån han blivit fullständigt befriad genom denne framfusige pojkes frimodiga bekännelse,»
Den kungliga slupen anlände snart till Deptford, och under folkets höga jubelrop, som hennes närvaro alltid framkallade, gick drottningen åtföljd av sin svit och med er tronhimmel buren över sitt huvud, till Sayes Court, där folkets avlägsna glädjerop först bebådade hennes ankomst. Sussex blev ofantligt överraskad, då han fick veta att hon nalkades, icke som om han varit okunnig om drottningens vana att, vare sig de voro friska eller sjuka, besöka de mest framstående medlemmarna av adeln, men hennes oväntade ankomst lämnade ingen tid till förberedelser, och den genom hans sjukdom betyd-
