endast säga, att det spända förhållande, vari jag stått till mylord av Sussex, ej framkallats genom mitt förvållande; ej heller hade han någon orsak att anse mig för sin fiende, förr än han tillfogat mig en grov förolämpning.»
»Jag för min del, madame», sade earlen av Sussex, »böjer mig utan appell för er höga vilja; men det skulle vara mig en stor tillfredsställelse, om mylord Leicester ville säga, på vad sätt jag, som han uttrycker sig, har förolämpat honom, eftersom min tunga ännu aldrig uttalat ett ord, som jag ej är redo att försvara, vare sig till fots eller till häst.»
»Mina herrar», sade drottningen, »detta är ej ord, som passa i vår närvaro, och om I icke kunnen styra ert sinne, skola vi nog finna på utvägar att tygla både det och er själva. Låt mig nu se er räcka varandra handen, mina herrar, och glömma ert oförnuftiga groll.»
De båda rivalerna betraktade varandra motvilligt, bägge obenägna att ta första steget till utförandet av drottningens befallning.
»Sir Henry Lee», sade hon till vakthavande officeren, »håll några man av vakten i beredskap och låt genast bemanna en slup. — Mylords av Sussex och Leicester, jag befaller er ännu en gång att räcka varandra handen, och — Guds död! — den som vägrar, skall få smaka på kosten i vår Tower, innan han åter får skåda vårt ansikte. Jag skall böja edra stolta hjärtan, innan vi skiljas, det lovar jag, därpå ger jag mitt kungliga ord.»
»Fängelset», sade Leicester, »kunde uthärdas, men att ej mera få skåda ers majestäts ansikte vore detsamma som att mista ljuset och livet på en gång. Här, Sussex, är min hand.»
»Och här», sade Sussex, »är min, på heder och tro, men…»
»Nej, jag ber, ni skall ej tillägga något mera», sade
