drottningen. »Nu är det som det bör vara», fortfor hon och såg på dem mera bevåget. »Ty det vill jag säga er rent ut, mina herrar, edra dåraktiga tvister ha givit anledning till besynnerliga oordningar bland edra underlydande. Mylord av Leicester, ni har ju i er tjänst en adelsman vid namn Varney?»
»Ja, ers majestät», svarade Leicester, »jag presenterade honom, för att han skulle få kyssa er konungsliga hand, då ni sist var i Nonsuch.»
»Hans utseende var ganska drägligt», sade drottningen, »men näppeligen så fagert, synes det mig, att en flicka av förnämlig börd och goda utsikter kunde förmå sig att offra sitt goda namn och rykte för hans skull och bli hans frilla. Men så är det ändå — denne er kavaljer har förfört dottern till en hederlig gammal riddare i Devonshire, sir Hugh Robsart på Lidcote Hall, och hon har flytt med honom från sin fars hus som en förkastad varelse. — Mylord av Leicester, mår ni illa, efter ni blir så dödsblek?»
»Nej, ers majestät», svarade Leicester, och det var endast med stor ansträngning han kunde få fram dessa ord.
»Visst mår ni illa, mylord?» sade Elisabet och skyndade emot honom med en iver i ord och åthävor, som vittnade om den livligaste oro. Men Leicesters förvirring var så stor och omotståndligt överväldigande, att Elisabet, sedan hon betraktat honom förvånad utan att få något begripligt svar, kastade en snabb blick på den omgivande kretsen av hovmän, och då hon kanske i deras ansikten läste något, som överensstämde med hennes egna vaknande misstankar, sade hon hastigt: »Eller ligger det något mera under detta än vi kunna se — eller ni, mylord, vill att vi skola se? Kalla ögonblickligen hit denne Varney — en viss Tressilian nämnes också i denna böneskrift — låt dem båda komma inför oss.»
