I.
VADET.
Byn Cumnor, en halv mil från Oxford, kunde under det adertonde året av drottning Elisabets regering berömma sig av att äga ett förträffligt värdshus i den gamla goda stilen. Det hölls eller rättare sagt styrdes av Giles Gosling, en man med godmodigt utseende, femtio år gammal eller något däröver, moderat i sina priser, rask betalare och ägare av en källare med fullgoda dricksvaror, ett gott huvud och en vacker dotter. Cumnors invånare voro stolta över sin värdshusvärd, och deras värdshusvärd var stolt över sitt värdshus, sina varor, sin dotter och sig själv.
På gården utanför det gästhus, där denne hedersman var värd, steg en resenär. av hästen sent en kväll, överlämnade sin häst, som tycktes ha gjort en lång färd, till hållkarlen och gjorde några frågor, vilka framkallade följande dialog mellan den hederliga Svarta björnens tjänsteandar:
»Hej, John öltappare! Här är en herre, som frågar om du har gott öl.»
»Gud nåde mig eljest», svarade öltapparen, »efter det bara är en dryg halvmil till Oxford. Bevare oss väl, om inte mitt öl slog i huvudet på herrar studenter, skulle de snart slå stånkan i huvudet på mig.»
Värden bad nu i hjärtligt välkomnande ton gästen
