stiga in i ett stort, lågt rum, där flera personer sutto i olika grupper. Främlingens sätt var käckt, utan att vara öppet, och han tycktes ivrigt och skyndsamt göra anspråk på en viss hänsyn och respekt, som han befarade skulle vägras honom, om han ej genast fordrade den som sin rätt. Han var insvept i en ridkappa, och då han slog upp den, såg man ett bälte innehållande en huggvärja och ett par pistoler.
»Ni reser väl beväpnad», sade värden och kastade en blick på vapnen, då han satte på bordet det stop varm sekt, som den resande hade beställt.
»Ja, jag har funnit det gagneligt under oroliga tider, och jag gör inte som edra förnäma herrar, jag avskedar inte mina tjänare, då de inte längre behövas.»
»Jaså», sade Giles Gosling, »ni är kanske från Nederländerna, pikarnas och musköternas land?»
»Jag har rest vida omkring, min vän, nära och fjärran, men jag dricker din skål i en bägare av din sekt — slå i en åt dig själv också och klinga med mig. Jag slår vad om att ni ha duktiga karlar här på trakten, som varit i Virginien eller åtminstone gjort en tur till Nederländerna. Seså, leta i ert minne. Har ni inga vänner i främmande land, som ni gärna skulle vilja ha underrättelse ifrån?»
»Ja, om ni menar släktingar», svarade Gosling, »så nog har jag en vildbasare till släkting, som gav sig härifrån sista året av drottning Marys regering; men honom är det bättre att mista än få igen. Han hette Michael Lambourne.»
»Michael Lambourne», sade den främmande, som om han sökt dra sig namnet till minnet, »det kan väl inte vara en släkting till den tappre Michael Lambourne, som uppförde sig så käckt vid belägringen av Venloo, att greve Moritz tackade honom inför hela armén? Det påstods att han var engelsman och av ringa härkomst.»
»Det kunde knappast vara min systerson», sade Giles
