rodde på Elisabets vink och Varneys trohet. Han hämtade sig hastigt och beredde sig att spela sin roll i den scen som nu tycktes förestå, sedan — efter vad han kunde förstå av de blickar drottningen kastade på honom — Varneys meddelanden, vilka de nu må ha varit, började verka till hans förmån. Elisabet lämnade honom ej länge i tvivel härom, ty det mer än ynnestfulla sätt, varpå hon tilltalade honom, avgjorde hans seger så väl i hans medtävlares som i hela det församlade engelska hovets ögon.
»Ni har i denne Varney en pratsam tjänare, mylord», sade hon. »Det är bäst att ni inte anförtror honom något, som kan skada er i vår tanke, ty tro mig, han skulle inte tiga därmed.»
Det första bruk Leicester gjorde av den gunst drottningen så offentligt återgivit honom var att fråga vad hon befallde rörande Varneys förbrytelse.
»Minsann, det hade vi glömt», sade drottningen, »och det var illa gjort av oss, som äro skyldiga rättvisa åt den ringaste liksom åt den förnämste bland våra undersåtar. Var är Tressilian, anklagaren? Må han träda fram!»
Tressilian framträdde och gjorde en djup, vördnadsfull bugning. Drottning Elisabet betraktade honom uppmärksamt, medan han stod framför henne oförfärad, med en djupt bedrövad min.
»Jag kan ej annat än känna deltagande för denne adelsman», sade hon till Leicester. »Jag har hört mig för om honom, och hans yttre bekräftar vad jag hört, att han är en lärd och tapper man, väl bevandrad både i vetenskaperna och vapenkonsten, Men Varney talar väl, och sanningen att säga inverkar det mycket på oss av det svagare könet. Ser ni, master Tressilian, en förlorad pil är inte detsamma som en brusten båge. Er uppriktika kärlek tycks ha blivit illa belönad. Glöm, bäste
