X.
DEN VANDRANDE KRÄMAREN
Lika mycket av iver att åtlyda earlens upprepade förmaningar att iakttaga den största hemlighetsfullhet som i följd av sin egen osällskaplighet och snikenhet var Anthony Foster ytterst angelägen att genom ett tillbakadraget levnadssätt bli obemärkt och skydda sig mot närgången nyfikenhet. Utom då earlens eller Varneys tjänare voro i huset, utgjordes hans enda betjäning av en gammal manlig och två dito kvinnliga domestiker, vilka senare hjälpte till med att städa grevinnans rum,
Det var en av dessa gummor, som öppnade porten, då en kringvandrande krämare bultade på, och med en störtskur av okvädinsord besvarade hans anhållan att få visa sina varor för husets damer. Krämaren lyckades emellertid hejda hennes ordström genom att sticka en silverslant i hennes hand och lova att presenta henne tyg till en mössa, om nådig frun köpte något av hans varor,
»Gud signe dig, för min ä' alldeles i trasor. Smyg dig in i trägårn med ditt bylte, karl… där går ho'!» Hon släppte alltså in krämaren i trädgården, pekade på ett gammalt förfallet lusthus och sade: »Där ä' ho… där ä' ho… ho' tycker om grannlåt.»
»Nu får jag ta mig fram bäst jag kan», tänkte Wayland, ty det var han, då han hörde käringen stänga träd-
