gårdsporten efter honom, »Jag ser två fruntimmer i det gamla lusthuset där borta — men hur skall jag tilltala dem? Vänta… Will Shakespeare skall bli min hjälpare i nöden. Jag skall traktera dem med en av Autolycus’ visor:
Linne, vitt som snö på fot,
Krusflor, svartare än sot,
Handskar med lukt av kostlig salva,
Masker, både hela och halva.
»Vilken ovanlig syn har lyckan skänkt oss i dag, Janet?» sade grevinnan.
»Det är en av dessa krämare, som gå omkring och sälja fåfängligt bjäfs», svarade Janet i sedesam ton. »Det förvånar mig, att Dorcas släppt in honom.»
»Det är en lycklig slump», sade grevinnan. »Vi föra ett tråkigt liv här, och detta kan hjälpa oss att få tiden att gå.»
»Ja, men… min far, nådig fru?» sade Janet.
»Han är inte min far, Janet, ej heller min husbonde, hoppas jag. Ropa hit karlen; jag behöver litet småsaker.»
»Vad är det ers nåd önskar?» sade Wayland, i det han löste upp sin packe och bredde ut dess innehåll så skickligt, som om han varit född och uppfödd till handelsman.
»Vad jag önskar?» sade grevinnan. »Ack, då jag tänker på, att jag inte på sex långa månader har köpt en aln battist eller kambrik eller minsta lilla småsak till eget bruk eller av eget val, är det mera skäl att fråga: Vad har du att sälja? Lägg av för min räkning den där linongkragen och de där ärmarna — och den där korta pelerinen av körsbärsfärgat tyg garnerat med guldknappar och rosetter — och mät av två klänningar av det bruna ylletyget åt Dorcas och Alison, Janet, så att de gamla stackarna kunna hålla sig varma i vinter. —
