Hoppa till innehållet

Sida:Kenilworth 1917.djvu/79

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Hon granskade innehållet i ett skrin, där droger och parfymer voro inlagda i olika askar.

»Det är ett läkemedel, madame, för en sjukdom, varöver jag hoppas ers nåd aldrig skall ha orsak att klaga. Om man i en vecka dagligen tar in så mycket som en turkisk bönas storlek därav, stärker det hjärtat mot den melankoli, som alstras av ensamhet, ledsnad, obesvarad kärlek, svikna förhoppningar. Jag har botat många därmed, både vid hovet och i London, och senast en master Edmund Tressilian, en aktningsvärd adelsman från Cornwall, som genom en besviken kärlek råkat i ett sådant tillstånd av melankoli, att hans vänner fruktade för hans liv.»

Han tystnade, och även grevinnan teg en stund; sedan frågade hon med en röst, som hon förgäves sökte göra stadig och likgiltig:

»Är den herrn, som ni nämnde, verkligen fullkomligt återställd?»

»Någorlunda, madame», svarade Wayland, »han har åtminstone inga kroppsliga plågor.»

»Jag skall försöka detta läkemedel, Janet», sade grevinnan. »Jag lider också ibland av denna mörka melankoli, som omtöcknar hjärnan.»

»Det skall ni inte göra, madame», sade Janet. »Vem ansvarar för att den där karlen säljer saker, som äro hälsosamma?»

»Se mig i ansiktet», sade Wayland smed, »och säg sedan, om du inte läser redlighet i mina blickar.»

Nu hördes stojande munterhet och högljutt tal nalkas trädgårdsporten, och Wayland tog förskräckt sin tillflykt till ett tätt busksnår. Amy skyndade upp till slottet, och Janet drog sig undan, för att ej bli sedd och på samma gång gömma undan de av den förmente krämaren köpta sakerna, vilka lågo kringströdda på golvet inne i lusthuset.

Men Janet hade ingen anledning till oro. Hennes far,