stängd av en förrädare. Begagna yxa och spett, Foster — jag ansvarar för följderna!»
Riglarna drogos undan, dörren slogs upp, och Janet och hennes far rusade in. Varney stod vid dörren och skar tänderna med en min, som på en gång uttryckte raseri, blygsel och fruktan. Grevinnan stod mitt i rummet som en Pythia under inflytande av den profetiska yran. Ådrorna på hennes vackra panna voro blå och uppsvällda, hennes kinder och hals glödde som purpur, hennes ögon liknade en fången örns, som skjuta röda blixtar mot de fiender han ej kan nå.
»Vad i satans namn har ni gjort åt henne?» sade Foster.
»Vem, jag? Ingenting», svarade Varney, men med sänkt huvud och hes röst, »jag har endast meddelat henne hennes gemåls befallningar.»
»Vid himlen, Janet», sade grevinnan, »den falske förrädaren ljuger skändligt! Han måste ljuga, ty han talar skymfligt om min ädle make. Han ljuger dubbelt, ty han talar för att befordra sina egna lika avskyvärda som overkställbara planer. Se på honom, Janet. Han är väl klädd, ser ut som en herreman, och ändå kommer han hit för att inbilla mig, att det är mylords önskan — nej, ännu mer, min makes befallning, att jag skall följa honom till Kenilworth och inför drottningen och de förnäma och i närvaro av min egen äkta make erkänna honom — honom där — klädesborstaren och skoputsaren — honom, mylords lakej — som min laglige herre och man!»
»Ni hör, Foster», svarade Varney, »ni hör, att hon i sin hetta endast förebrår mig den åtgärd, som vår ädle herre, för att hålla vissa förhållanden hemliga, själv föreskriver i det brev hon håller i sin hand.»
»Så må himlen förlåta mig min gagnlösa vrede», svarade grevinnan. »Aldrig skall jag tro, att den ädle Dudley givit sitt samtycke till ett så lågt, så vanhederligt
