förslag. Så trampar jag hans nesa under mina fötter, om den verkligen är hans, och så utplånar jag för alltid minnet därav!»
Därmed rev hon Leicesters brev i bitar och trampade på det i raseri, som om hon velat tillintetgöra ända till de sista lämningarna därav.
»Varen vittnen till», sade Varney, som återfått sin självbehärskning, »att hon sönderrivit mylords brev, för att påbörda mig den plan han har tänkt ut.»
»Du ljuger, förrädiske usling!» sade grevinnan, trots Janets bemödanden att tysta ned henne, ty flickan hade en dyster aning, att hennes häftighet endast skulle bli ett vapen mot henne själv. »Du ljuger!» fortfor hon. »Låt mig gå, Janet. Om det vore mitt sista ord, så påstår jag, att han ljuger. Han hade sina egna skändliga avsikter, och han skulle ha röjt dem ännu tydligare, om jag kunnat bibehålla den ovärdiga tystnad, som först uppmuntrade honom att utveckla sina nedriga förslag. Jag önskar att jag vore karl, bara i fem minuter! Men gå nu — bort härifrån! Säg din herre, att om jag beträder den skändliga bana, dit det skandalösa bedrägeri du i hans namn föreslagit nödvändigt måste föra mig, skall jag ge honom en rival, som är något så när värdig detta namn, Gå din väg — jag föraktar dig så djupt, att jag blygs över att ha blivit ond på dig.»
Varney lämnade rummet med kvävt raseri och åtföljdes av Foster.
»Tony», sade Varney med sitt vanliga hånskratt, så snart de voro utom hörhåll, »det tjänar till ingenting att förneka det. Kvinnan och djävulen, vilka — som ditt orakel Holdforth kan intyga — bedrogo mannen vid världens begynnelse, ha i dag visat sig vara mäktigare än min slughet. Den där lilla argbiggan såg så frestande ut och höll så naturligt god min, medan jag meddelade henne mylords budskap, att jag på min ära trodde mig kunna våga litet för min egen räkning. — Var är
