»Jag vill inte», svarade Foster.
»Och åt vem är då denna kostliga dryck ämnad?» sade grevinnan.
»Åt den djävul, som tillrett den», svarade Foster, i det han vände sig om och lämnade rummet.
Janet såg på sin härskarinna med en blick som uttryckte blygsel, fasa och sorg.
»Gråt inte för min skull, Janet», sade grevinnan vänligt.
»Nej, madame», svarade flickan med av snyftningar avbruten röst, »det är inte för er skull jag gråter, det är för min — och det är för den där olycklige mannens. Nej, madame, med rätta sade ni, att den Gud ni dyrkar skulle öppna för er en väg till befrielse. Det finns en utväg till flykt. Jag har natt och dag bett om ljus, att jag måtte se, huru jag bör handla för att förena min plikt mot denna eländiga varelse och min plikt mot er. — Fråga mig ej. Jag kommer snart tillbaka.»
Därmed svepte hon in sig i sin kappa, sade till den gamla tjänarinnan, som hon gick förbi i det yttre rummet, att hon var på väg till aftonbönen, och lämnade slottet.
