fly, men jag är säker på, att den Gud jag dyrkar ej skall överge mig i denna rysliga belägenhet, ty jag är i elaka människors händer.»
»Tro ej det, dyra mylady», sade Janet, »min far är hård och sträv till lynnet och strängt trogen sin plikt, men…»
I detta ögonblick inträdde Anthony Foster i rummet, bärande i handen ett glas och en liten flaska. Hans beteende var besynnerligt; han ville förmå grevinnan att smaka på ett förträffligt hjärtstyrkande medel, för att vederkvicka sig efter den sinnesrörelse hon nyss utstått. Hans hand darrade, han svävade på målet, och hela hans uppförande var så misstänkt, att han dotter Janet, efter att ha betraktat honom några ögonblick förvånad, tycktes fatta ett hastigt beslut och sade i låg, men fast och bestämd ton:
»Min far, det som skall göra min matmor gott, kan ej skada mig. Din skål, far!»
Utan att säga ett ord rusade Foster på sin dotter och ryckte flaskan ur hennes hand. Liksom förlägen över vad han gjort och alldeles oförmögen att besluta vad han nu skulle göra, stod han där med flaskan i sin hand, stirrande på sin dotter med en min, vari raseri, fruktan och överbevisad bovaktighet utgjorde en hisklig blandning.
»Detta är besynnerligt, far», sade Janet med blicken oavlåtligt fäst på honom på samma sätt som de, vilka ha uppsikt över vansinniga, sägas betvinga sina olyckliga patienter. »Vill du varken tillåta mig att slå i åt mylady eller dricka henne till?»
Grevinnans mod stod henne bi under denna förfärliga scen, vars betydelse ej var mindre tydlig, fastän ingen hänsyftning gjordes därpå. Hon var blek, men hennes blick var lugn, nästan föraktfull.
»Vill ni smaka på detta utmärkta hjärtstyrkande medel, Foster? Drick, jag ber er!»
