Gosling, »för han hade inte så mycket mod som en rapphöna, då det inte gällde att göra fuffens. Han såg ut som en hund med butelj fäst vid svansen och gick i en rock, där den ena trasan slog den andra. Han var uppassare här i huset ett fjärdedels år, och hade han varit hos mig i tre månader till, hade jag, tack vare hans felräkningar och förseelser, misstag och försummelser, måst ta ner skylten, stänga huset och ge nyckeln åt den onde att förvara.»
»Ni skulle nog bli ledsen i alla fall», fortfor resenären, »om jag talade om för er, att den stackars Mike Lambourne blev skjuten, då han i spetsen för sitt regemente intog en skans utanför Maestricht? Kan ni säga mig något kännetecken, så att jag kan avgöra, om det är samma person?»
»Nej, minsann jag nu kommer ihåg något», svarade Giles Gosling, »om inte det, att vår Mike hade en galge inbränd på sin vänstra axel, därför att han hade stulit en silverbägare från fru Snort i Hogsditch.»
»Nej, nu ljuger du som en skata, morbror», sade främlingen, i det han tog av sig ringkragen och vek ned jackan, så att halsen och axlarna blottades, »min axel är, så sant jag lever, lika omärkt som din egen!»
»Vad, Mike, pojke — Mike», utropade värden, »är det verkligen du? Ja, det har jag trott en lång stund, för jag visste nog att ingen annan kunde intressera sig så mycket för dig. Men om din axel är omärkt, som du säger, Mike, så måste du medge att den beskedlige Thorg, bödeln, skötte sin syssla barmhärtigt och stämplade dig med ett kallt järn.»
»En sådan hedning, god' vänner!» sade Lambourne, vädjande till åhörarna. »Tänk, den gynnaren vill riva upp sin frändes dårskaper, som ä' minst tjugu år gamla!»
»Seså, seså», sade värden blidkande, »jag vill inte veta av något oväsen i mitt hus. Dig, systerson, anstår
