hon ville kunde gå till byn antingen för hushållets räkning, vilket hon helt och hållet förestod, eller för att förrätta sin andakt i sin sekts bönehus. Fosters dotter ägde visserligen denna frihet endast med det högtidliga villkoret, att hon ej skulle missbruka dessa privilegier eller göra något som var oförenligt med grevinnans stränga bevakning. Och man kan ej heller antaga, att någonting annat än de förskräckliga misstankar, som det pinsamma uppträdet i dag hade väckt, kunnat förmå Janet att bryta sitt löfte eller svika sin fars förtroende.
Den flyende grevinnan och hennes följeslagerska ilade med snabba steg framåt den gropiga och ojämna väg, som fordom varit en allé, men nu var alldeles förmörkad av trädens utskjutande grenar, vilka möttes över deras huvuden. Där yxan hade gjort öppningar, trängde matta månstrålar in. Nu först vågade Janet fråga sin härskarinna, vart hon ämnade ställa sin flykt. Då hon ej genast fick svar, tillade hon:
»Förmodligen till er fars hus, där ni är säker på att vara trygg och skyddad?»
»Nej, Janet», sade grevinnan sorgset, »jag lämnade Lidcote Hall, då mitt hjärta var lätt och mitt namn obefläckat, och jag vill inte återvända dit, förrän mylords tillåtelse och offentliga erkännande av vårt giftermål återger mig åt mitt fädernehem med all den rang och ära han skänkt mig.»
»Vart ämnar ni er då?»
»Till Kenilworth», sade grevinnan frimodigt och bestämt. »Jag vill se dessa fester, vilkas förberedelser äro ett samtalsämne över hela landet. Jag tycker att då Englands drottning gästar min gemåls slott, borde grevinnan av Leicester ej vara någon obehörig gäst.»
»Gud give, att ni också måtte bli en välkommen gäst!» sade Janet hastigt.
