Det var ock fordom sed vid universiten, att det tillkom en student att där inhämta ej blott de för det blivande kallet nödvändiga kunskaperna, utan ock förvärva en god allmän bildning.[1]
I sina fackstudier gingo Klingenstierna och hans ännu berömdare jämnårige, Anders Celsius, samma egendomliga väg. Båda började studera juridik och fortsatte med de matematiska vetenskaperna. Celsius var ända från barndomen intresserad av matematik. Liksom Pascal hade han redan som barn själv löst matematiska problem av egen uppfinning, men hans far, ehuru själv professor i ämnet, övertalade honom att för den större utkomstens skull bli jurist. Han gick pliktskyldigast bå Castovii föreläsningar, men på hans kammare, sades det, lästes föga juridik men så mycket mera Newtons nya fluxionsteori. Även Klingenstierna var i behov av en snar och säker utkomst och blev av sin mosters man, kammarrådet, sedermera landshövdingen i Falun, baron Peter v. Danckwardt,[2] uppmanad att taga juridisk examen och ingå i kammarkollegium. Han började alltså bevista Castovii föreläsningar. Men en obetydlig händelse ändrade hans bana. Han råkade en gång »att mitt i lektionen stimma med en av sina bekanta», vilket ådrog honom en skrapa av professorn inför auditoriet, vilket så förargade honom, att han satte sig i sinnet att aldrig gå dit mera, utan sin vana trogen läsa på egen hand. Han grep sig genast an med Samuel Pufendorffs stora
- ↑ Ännu i min studenttid i början av 1860-talet var detta rätt allmänt brukligt, och berömda föreläsare särskilt i de mera allmänbildande vetenskaperna, såsom Boström, B. E. Malmström, Torén, Ribring och Svedelius, läste på stora fullsatta auditorier för åhörare från alla fakulteter, vilka vid terminens slut följde professorn under sång till hans port. T. o. m. betalda kollegier voro ofta besökta av sådan blandad publik. Under Anton Rosells kollegium i estetik hade jag, naturforskaren, min plats mellan en jurist och en medicus.
- ↑ Född i Norrköping 1662, kammarråd 1712. I denna egenskap förde han kollegiets talan i den kommission, som rannsakade och dömde Görtz, och han ansågs vara den, som genom hotelser och stränga ansvarsyrkanden åstadkom dödsdomen. Landshövding 1723, friherre 1726. Död 1732.
