gymnastik och idrott, men bröderna ville gärna »bli starka». Till den ändan företogo de sig under lång tid att lassa en skottkärra med så mycket tegelsten, att de nätt och jämt orkade skjuta den ett visst, längre stycke; efter vissa mellantider ökades lasten med ännu en sten o. s. v., tills de efter längre tids övning slutligen förmådde forsla ett större lass tegel, än någon av drängarna rådde med. Friska voro de och Samuel gick 1710 lyckligt igenom pesten.
På gymnasiet var enligt tidens sed latinet det viktigaste läroämnet. Men han var en ovanlig lärjunge däruti, att han aldrig kunde förmås att få intresse för grammatikens regler och undantag, men däremot ägde mycket för innehållet och för formens skönhet. Han blev ock en framstående talare och författare på latinska språket, utmärkt av framställningens klarhet och elegans. Ännu på äldre dagar sysslade han med klassiska auktorer och kunde recitera långa stycken ur Virgilius och Horatius, och om Cicero yttrade han, att »ingen kunde föreställa sig vad nöje denna läsning förskaffat honom i ungdomen och vad smak han ännu i sina senare dagar fann däri». Men ända från ungdomen läste han mycket även av modern litteratur, och av den älskade han mest den franska.
Med goda vitsord från gymnasiet inskrevs han d. 11⁄1 1717[1] vid Uppsala universitet, vars prydnad han en gång skulle bliva. Under studietiden besökte han föga de akademiska föreläsningarna. Med sin skarpsinniga begåvning att självständigt studera ansåg han sig vida fortare än genom föreläsningars bevistande intränga i de ämnen, som intresserade honom, genom eget studium av de arbeten, som på hans begäran anvisades honom av någon i det ifrågavarande ämnet bevandrad person. Som ovan nämnts, inhämtade han grundliga insikter i både klassisk och modern litteratur.
- ↑ Anrep anger orätt 1716, antagligen efter Strömer. Den bibehållna inskrivningsmatrikeln visar, att han inskrivits d. 11⁄1 1717 under Robergs rektorat.
