prof. Nils Celsii (Anders’ fader) död 1724}, uppträdde han bland de sökande till den astronomiska lärostolen, men kom ej på förslaget, varpå uppfördes i första rummet adjunkten Erik Burman, i andra lektor Petrus Millberg i Linköping och i tredje lektor Gustaf Elvius i Västerås. Burman utnämndes och efterträddes av Anders Celsius 1730.
Han öppnade 1725 en matematisk skola, vari undervisningen fördes upp till ett högre stadium än det då vid universitetet brukliga. Det var första gången, som den då nya infinitesimalkalkylen vid detsamma föredrogs. Bland de talrika eleverna funnos flera av universitetets blivande lärare, och hans läraretalang väckte allmän beundran. Han omfattade också sina mera lovande elever med den största välvilja. Mårten Strömer, sedermera hans kollega som professor, yttrar därom: »Jag fick då lov att komma till honom, när jag ville, fråga vad jag ville och begära undervisning i allt, som såg mig mörkt och svårt före.»
Omsider vann han sin längtans mål, då han erhöll Helmfeldtska resestipendiet, varmed han 1727 kunde anträda sin utländska resa. Men en svårighet återstod. Han hade redan haft 1½ års tjänstledighet från sitt ämbetsverk men ehuru han erbjöd sig att under ett par års förlängd sådan avstå hela lönen åt vikarien, så kunde detta ej bifallas. Han tog då ett resolut steg. Han begärde avsked, och det enda som därvid kunde utverkas, var, att om han efter hemkomsten kunde erhålla ny anställning i verket, så skulle han få behålla sin tur och befordringsrätt.
Han var nu oförhindrad att börja färden, och den ställdes först till Marburg, där baron Wolff då som professor föredrog såväl filosofi som matematik och fysik. Denne var den berömde Leibniz’ lärjunge och hade utvecklat dennes filosofiska system, men arbetade också i matematiska och fysikaliska ämnen. Han var just sysselsatt med utarbetandet av en ny räknemetod, som han kallade calculus situs. Wolff fick ganska snart den största aktning för
