familjepapperen, vilka godhetsfullt ställts till mitt förfogande. Innan vi lämna hans fysikaliska arbeten, är dock nödigt att i korthet meddela något om Klingenstiernas talrika disputationer i detta ämne.[1]
Vid denna tid var det ännu ej allmänt brukligt, att i disputationerna redogöra för resultaten av egna forskningar, ehuru det visserligen kunde förekomma. Klingenstierna själv »tänkte, som Leibniz säger på ett ställe, att upptäcka en enda okänd sanning är hederligare för människosnille än skriva tillsamman flera akademiska disputationer om bekanta saker». Innehållet är i allmänhet en mer eller mindre vetenskaplig framställning av ämnet för att visa författarens beläsenhet, vari naturligtvis även ingår, vad författaren själv funnit, såvida han sysslat med detsamma. Ofta är svårt, stundom omöjligt, att avgöra, om præses eller respondens författat uppsatsen. Enligt traditionen erhöll den senare i så fall ämnesuppgift och nödiga anvisningar av præses eller någon gång av annan akademisk lärare, som ej ägde rätt att i sådant fall presidera.[2] Vad respondenten främst skulle visa, var färdighet att kunna tala, eventuellt även skriva, redigt och klart på elegant latin.
Klingenstierna var, som vi sett, även filosof, och han har presiderat för omkring 20 filosofiska disputationer, vilka dock, enligt Strömer, vanligen författats av respondenterna. Isynnerhet under de första åren valde han också för de fysiska disputationerna allmänna, stundom till filosofien gränsande ämnen, såsom Articuli generales de natura et utilitate methodi scientificæ 1731, De divisibilitate materiæ 1736, De spatio 1737, De consistentiis corporum 1737, De notione corporis 1737 etc. Sedermera omfatta de ämnen från nästan alla de då viktigaste delarna av fysiken, så att de tillsammantagna nästan bilda en liten lärobok i fysik.[3]
