Vi hava genomgått dessa disputationer, men att här redogöra för innehållet av dem alla skulle bliva alltför vidlyftigt och på grund av det sagda av ringa intresse. För att giva ett begrepp om, huru ämnet behandlades, är det tillräckligt att referera ett par.
De subtilitate materiæ experimentis adstructa. 1737.
Han erinrar om, huru ett gram guld kan bilda en hinna av 50 kv.-tums yta och huru ett litet korn kochenill kan färga en betydlig vattenmassa och huru mikroskopet visar vid största förstoring oändligt små infusorier, vilka dock måste vara sammansatta av ännu mindre organ o. s. v. Sedan går han vidare: huru oändligen små måste ej luftens och andra gasers partiklar vara och huru omätligt små de partiklar, som luktande ämnen i långa tider sprida i stora massor, så att t. ex. lukten av rosmariner i Frankrike och av tropiska vällukter kunna med vinden kännas 20—30 sjömil ut till havs. Men även dessa ofantligt fina kroppar måste vara ytterligare delbara, ty alla hava »porer», t. o. m. en av de tyngsta, guldet, ty genom en sådan tunn guldhinna, som ovan omtalats, ser man ej blott dagern utan kan t. o. m. som skuggor se moln på en klar himmel.
Slutligen talar han om »ljusets materia». »De allra flesta», säger han, »och bland dem män med stora namn, äro ense därom, att ljuset består av partiella partiklar, som hava sitt ursprung från solen och andra lysande kroppar.» Huru små dessa måste vara, visas bland annat därigenom, att de genom vattnets porer nedtränga till havsbottnen och vägleda dykare vid deras arbete. Han erinrar ock om deras stora hastighet, så att ljusstrålen på 7½ minuter går från solen till jorden.
Av allt detta sluter han till, att så långt experimenten nå måste man antaga materiens delbarhet. »Ingen, vilken det gläder att se Guds storhet i det lilla, kan tvivla, att det i naturen gives otaliga exempel på materiens delbarhet i de
