grader och arter av sällskapsvett, i replikens konst comme en jouant la comédie.»
En kronprins skulle först och främst ingivas en hög tanke om sin höga ställning och därför från början behandlas som en överordnad, furstlig person.
Prins Gustav uppfostrades enligt dessa principer. Redan i vaggan hälsades han, som vi sett, med djupa hovnigningar av överhovmästarinnan, och då han kunde sitta vid bordet och äta, satt guvernören, riksrådet Tessin, på en taburett ett stycke ifrån honom. Det var icke blott då han 1746 på rikssalen presenterades för ständerna, som han var iklädd »hertiglig mantel med guldkronor och på hjässan en öppen krona» och hyllades som kronprins, detta var i överensstämmelse med en gammal etikettsförordning, som tillämpats ända från Erik XIV.s tid, »och», skrev Tessin till sin hustru, »som kloka människor måste vi erkänna, att dylikt är nödvändigt för att imponera på folket» —, men även i vardagslag behandlades gossen som prins. Ja, han måste t. o. m. betrakta sina yngre bröder som sina underordnade.
Såväl prinsen som hans moder voro högeligen uppburna och älskade av den stora allmänheten, som strömmade till och hälsade dem med hyllningsrop, var helst de visade sig. Inom hovet var beundran (och smickret!) oerhörd. Tessin själv skrev 1747: »...Hans förstånd, hans läraktighet, hans minne äro häpnadsväckande. Kunde änglarna dö, och vore det ej erkänt som en villa, skulle jag tro på en ängels själ i denna sköna kropp. Men varför leta så högt upp efter änglarna, då vi här nere hava hans gudaborna moder, som ju kan skänka honom tusen fullkomligheter — och ändå ha oändligt många kvar.»
Redan februari 1749 fick Gustav följa sin mor till teaterföreställningar och alltsedan fick gossen deltaga i barnbaler och barnspektakel, ja t. o. m. maskeradbaler vid hovet.
Våren 1749 började han undervisas av sin moder. »Jag
