prinsen. Hela hans föregående uppfostran hade ingivit honom en hög tanke om sin höga ställning och detta gjorde honom högmodig, och då han alltfort borde av alla bemötas som kunglig person och tituleras kunglig höghet eller monseigneur, så är det knappast underligt, att han bemötte alla, betjäning, kavaljerer och lärare som underordnade och med största hänsynslöshet. Då man säger honom, att hans bröder, som behandla tjänarna vänligt, blivit av dem avhållna, så svarar han: »Just därför, att de ej bruka det, är det en raison för mig att göra le contraire och ej i något mål vara dem lik, puisque cela dérogeroit à ma grandeur...» Hos föräldrarna hade han »medhåll». En gång, då han skulle läsa ett kapitel ur bibeln, skyllde han på, att han ej hade tid, då han var befalld till konungen. Barck, som insåg, att han ljög, svarade: »Skyll bara på oss.» Prinsen svarade indignerad: »Le roi ne daignera pas vous gronder, et vous n’en valez pas la peine.» Barck inrapporterade detta för Scheffer och denne för konungen, men denne tiger och hör ej på. En annan gång blir han så häftig, att han slungar sitt tvättvatten i ansiktet på Leijonhufvud. Men denne lägger upp honom och stutar honom grundligt och erinrar honom därpå, att han begått ett brott mot en svensk adelsman, vilket endast kunde försonats med blod, om han varit fullvuxen.
Under sådana förhållanden var det förvisso föga behagligt att tillhöra hans »menins», och Fredrik Sparre skrev en gång, då han avlöstes från vakten: »...Gud den aldra högste, som mig så nådeligen från all sorg och olycka under denna så farliga tjänst bevarat».
Vad Gustav mest älskade var scenen. Fick han löfte att gå på teatern, om han fullgjort ett skriftligt pensum, så kunde han stiga upp kl. 6 f. m. och börja arbeta, fast han eljest med största möda kunde förmås att stiga upp i föreskriven tid. Då Scheffer en gång ville omärkligt utforska, varför han lade sig så sent, så fick han se prinsen »draga fram ett bord till sängen, stiga upp på samma bord
