Klingenstiernas sista levnadsår, död och eftermäle.
Vi hava sett, att Klingenstiernas anställning vid hovet,
vilken började under så vanskliga förhållanden, så
småningom förbättrades. Hans enkla, flärdlösa uppträdande i
förening med hans stora begåvning och ryktbarhet som
framstående vetenskapsman gjorde, att han vann aktning och
tillgivenhet ej blott av de kungliga personerna, utan ock »at
alla de, som han hade at dagligen umgås med, viste honom
ynnest, kärlek och högaktning och vistades gärna i hans
sällskap» (Strömer). Då även kronprinsen omfattat honom
med tillgivenhet, blev naturligtvis arbetet med hans
undervisning lättare och mera fruktbringande.
Till riddare av nordstjärneorden utnämndes Klingenstierna 1761 och följande år erhöll han titel och rang av statssekreterare.
Men Klingenstiernas hälsa och krafter började de följande åren allt mera avtaga och han fick allt oftare intaga sängen. Han önskade lämna sin befattning, men prinsen och hans föräldrar, vilkas hjärtan och förtroende han vunnit, ville hellre hoppas på förbättring än alldeles lämna honom. Slutligen föreslog Klingenstierna, att en av hans gamla avhållna elever Ferner,[1] då professor vid kadettkåren i Karlskrona,
- ↑ Bengt Ferner, f. 1724 i Nyed i Värmland. Stud. 1743 i Uppsala, elev till Klingenstierna och Strömer, observator 1751, blev 1757 förornad
