ärlige Klingenstierna död; han var en beskedelig och jämn karl, nulli gravis. Hade han arbetat äfter sin capacitet, så hade han kunnat blifva 1000 gånger större. Han hade ett makalöst stadigt hufvud. Voltemat är ock död; qvick, men ej så ren som Klingenstierna. Stiernorna skynda sig till nedergången, den ena efter den andra, jag är ner mot horizonten.» —
Nordin skriver i sitt minnestal över Klingenstierna i Svenska akademien:[1] »Det var med Klingenstierna som med vissa mästare i målningskonsten. Sedan de gjort det förnämsta, låta de svårligen övertala sig att lägga sista handen vid arbetet, då några mindre omständigheter återstå. Sedan han påfunnit den väg, som borde följas i problemets upplösning, även fullföljt detsamma så långt, att var och en kännare med lätthet kunde fullborda det, som ännu återstod till utförande av saken i hela sin vidd och tillämpning, lämnade han gärna samma ämne och sökte ett nytt för sin uppfinningsgåva. En betydlig del av hans handskrivna samlingar äro av denna art, vilket även lagt hinder i vägen för dess utgivande på trycket.» — — »Varken hans egen böjelse, levnadsart eller dolda begär förde honom till hovet, utan blott skyldigheten att lyda, då han som en upplyst och ärlig man påkallades till det viktigaste värv i samhället.» — — »Han hade det umgängets behag, som väckte människans förnöjelse med människan. Det dygdiga, det redliga och det oskyldiga, som teckna en god man, det kvicka, det livliga, som förråda ett snille, allt förenade sig hos Klingenstierna att framställa filosofens förnöjsamhet och människovännens glada umgängessätt. Också var förnöjsamheten för honom så mycket mer ett hedrande behov, som han ärvde föga, och gjorde sig aldrig bekymmer att förvärva. Hela hans
- ↑ Svenska Akademiens Handlingar efter 1786, del V, Stockholm 1813, sid. 266.
De voro till den grad hemmastadda hos varandra, att det hände, att både värden och gästen i sommarhettan gingo omkring »endast i lintyget och byxorna». Se Linné. Levnadsteckning av Th. M. Fries II, sid 340.
