Hoppa till innehållet

Sida:Klingenstierna I.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
7.

TILLÄGG.

Upptäckten av akromatismen.


Klingenstierna hade 1752 erhållit permanent tjänstledighet för att kunna ostört ägna sig åt vetenskapligt arbete. Av dessa voro de viktigaste hans undersökningar rörande akromatismen, eller möjligheten att genom en ljusstråles upprepade brytningar i olika medier upphäva ljusspridningen, men bibehålla en del av brytningen. Låter man en vit ljusstråle falla på ett prisma, så brytes densamma, men då de i densamma ingående färgerna hava olika stor brytningsindex, så spridas de och bilda som bekant ett spektrum, vari det röda ljuset brytes minst och det violetta mest. På samma sätt om man låter vitt ljus falla på en konvex lins, så sammanbrytas de röda strålarna till en viss punkt, men de violetta till en närmare linsen belägen punkt och alla de andra färgerna till punkter belägna mellan dessa. Följden blir, att jag ej får en klar och tydlig, utan en oredig och färgad bild. Frågan är nu: om jag med ett omvändt prisma av annat ämne upphäver färgspridningen, så att den utgående strålen åter blir vit, är då även den utgående strålen parallell med den infallande och således brytningen upphävd, eller ej. Försvinner ej färgspridningen, förr än även brytningen upphävts, så är akromatism eller akromatisk brytning omöjlig; färgspridning och brytningsindex vore då proportionella. Finnas åter två genomskinliga ämnen, varav det ena bryter starkare men sprider