(försnillning). Vid Högsta Domstolens granskning af 1833 års reviderade lagförslag hade emellertid H. D. ansett orden "i besittning" böra utgå såsom öfverflödiga och möjligtvis ledande till den oriktiga föreställning, att här kunde vara fråga om bruk och nyttjande. Lagberedningen fann därför sig föranlåten att föreslå en återgång till den i L. C:s först utgifna förslag antagna lydelsen.[1]
I K. F. d. 4 maj 1855 om ansvar för stöld och snatteri samt rån, hvilken författning i hufvudsak utgör förebild för 1864 års strafflags tjufnadskapitel, uteslöts emellertid hvarje definition af tjufnad, hvaremot 1734 års lags allmänna "stjäl gods eller penningar" bibehölls. Enhvar antages sålunda veta hvad som menas med stjäla. Gällande strafflag har inskränkt sig till att stadga straff för den, som stjäl.[2]
Svårigheten att i en definition på tjufnadsbrottet gifva en fullt uttömmande karakteristik af detsamma framgår af de olika bestämningar, som i detta hänseende gifvits såväl i
förut omnämnda äldre svenska lagförslag och enligt
- ↑ Af intresse är att taga kännedom om den af Paulius i l. 1 § 3 D 47,2 gifna karakteristik af romerska rättens tjufnad: "Furtum est contrectatio rei fraudulosa lucri faciendi gratia vel ipsius rei vel etiam usus ejus possessionisve." Tjufnad är enligt denna bestämning hvarje rättsstridigt tillägnande af annan tillhörig lös sak i vinningslystet syfte. Begreppet "furtum" omfattar här icke blott olofligt tillgrepp i vår tids rätt utan äfven rån, försnillning och olofligt bruk såväl som vissa fall af bedrägeri. I våra gamla landskapslagar är tjufnad = hemligt (lönnligt) tillägnande af en annans lösegendom (i motsats mot rån, då någon bemäktigar sig annans egendom med hans vetskap). Jfr Olivecronas i litteraturförteckningen upptagna arbete s. 3 o. f. samt Nordström Sv. samhällsförf:s historia II s. 296. Äldre juridiska författare i Sverige bestämma tjufnadsbegreppet sålunda: Loccenius (Synopsis juris privati 1673): "Furtum est contrectatio fraudulosa rei alien[ae], vel possesionis ejus, lucrandi animo facta" (obs. likheten med den romerska definitionen), samt D. Nehrman, Inledning til den Senska jurisprudentiam criminalem 1756: "Lös egendoms hemliga afhändande ifrån thess rätta ägare, utan thess wilja och samtycke, och emot lagens förordnande; i thet uppsåt, at tilägna sig then samma." Jfr för öfrigt den af Olivecrona i anförda arbete sid. 3–10 gifna utförliga framställning.
- ↑ Lammasch säger i sitt arbete Diebstahl (Wien 1893): " Med rätta hafva blott helt få lagstiftare följt Rossis (Traité de droit pénal) och hans efterföljare Ullmanns (Ueber den Dolus beim Diebstahl s. 40) råd att lämna tjufnadsbegreppet odefinieradt, då begreppet olofligt tillgrepp (stöld) förutsättes vara gifvet i folkmedvetandet och följaktligen äfven i domarens rättsmedvetande. Blott Sverige, Danmark och Finland hafva gått denna väg."
