Sida:Kommentar till 20 och 21 kap strafflagen.djvu/21

17

I ett rättsfall, infördt i Holm 1900: 36 blef tillgrepp af bref, som, så vidt man visste, icke innehöll penningar eller andra värdeföremål, icke bedömdt såsom tjufnad. Gärningsmannen dömdes, för det han sig till nytta öppnat andras förseglade bref, till ansvar enligt 22: 10.^[1]

Strömman, Kommentar.2

↑ Spörsmålet, huruvida. tjufnadsobjektet skall hafva förmögenhetsvärde, är i teorien mycket omtvistadt.
Olivecrona har i sin afhandling om tjufnadsbrottets kännetecken (enligt den före 1855 års tjufnadsförordning gällande svenska rätten å s. 43) uttalat den mening, att för tillvaron af tjufnadsbrott fordras, att det tillgripna skall kunna uti penningar uppskattas.
Antell (Tillgreppsbrotten s. 232) gör åter gällande, att objektet för tillgrepp ej behöfver hafva ett i och för sig bestående ekonomiskt värde, som uppgår till den i Sverige gällande myntfots lägsta (1 öre). Antell hänför under tillgreppsbrott tillägnande af saker, hvilka hafva endast ett personligt värde.
Hagerup, Formuesindgreb s. 8, utgår beträffande norsk rätt (jfr norska strafllagens definition införd i det föregående å s. 11, ="hensigt at forskaffe sig eller andre en uberettiged vindingw), därifrån att tjufnad har karaktär af en förmögenhetsförbrytelse, däri ligger, att föremålet måste äga ekonomiskt värde men ej penningvärde i och för sig, om blott föremålets bemäktigande är ägnadt att omedelbart tjäna ett ekonomiskt syfte. Jfr Urbye i Tidsskrift f. Retsvidenskab 1899 s. 378.
Beträffande den danska och finska åskådningen i ämnet se Goos, spec. del II s. 315 o. f., Forsman, Ant. öfver de särskilda brotten s. 204 o. f. och Estlander, Undersökning af bedrägeribrottets kännetecken och begrepp s. 119 o. f.
Lammasch opponerar sig i sin afhandling "Diebstahl" (Wien 1893) emot, att i förslag till ny strafflag för Österrike tjufnadsbegreppet skulle så tillvida förändras, mot hvad den äldre strafflagen i detta land innehöll, att förslaget i stället för kännetecknet, att tjufven handlar till sin egen fördel (um seines Vortheiles willen), satte rättsstridig tillägnelseafsikt (der Absicht rehtswidriger Zueignung). L förutsätter sålunda för antagandet af ett tjufnadsbrott, att gärningsmannen bemäktigar sig en sak, af hvars tillägnande han har någon förmögenhetsfördel. Denna sats får enligt L:s mening ej fattas så, att föremålet för tjufnad måste i och för sig hafva ett, om än minimalt handelsvärde. För att tjufnad skall föreligga är tillräckligt, säger L., att gärningsmannen vid tillägnandet af en sak, hvilken i och för sig ej har något värde, som kan uppskattas i minsta slag af gällande mynt, har för afsikt att däraf draga en medelbar förmögenhetsfördel.
Binding, Die Normen II, anser, hvad tysk rätt angår (jfr tyska strafflagens definition å tjufnad, införd sid. 11 not 2) att fullständigt värdelösa saker, som stå under någons äganderätt, kunna vara föremål för egendomsförbrytelser.
Merkel i von Holtzendorffs Handbuch des Strafrechts s. 634 afsöndrar från tjufnadsbrotten hvad han benämner rena "halmstråaffärer".
v. Liszt, Handbuch s. 427, yttrar i detta ämne, att det är likgiltigt, om saken har ekonomiskt värde ("Tauschwert") eller ej.
Praktiskt taget erbjuder ifrågavarande i teorien segslitna spörsmål föga intresse. Den, som tillgriper en värdelös sak, lärer i hvarje fall som helst undgå ansvar af subjektiva skäl, då han nämligen får antagas hafva presumerat ägarens samtycke till tillägnelseakten.

[1] Spörsmålet, huruvida. tjufnadsobjektet skall hafva förmögenhetsvärde, är i teorien mycket omtvistadt.
Olivecrona har i sin afhandling om tjufnadsbrottets kännetecken (enligt den före 1855 års tjufnadsförordning gällande svenska rätten å s. 43) uttalat den mening, att för tillvaron af tjufnadsbrott fordras, att det tillgripna skall kunna uti penningar uppskattas.
Antell (Tillgreppsbrotten s. 232) gör åter gällande, att objektet för tillgrepp ej behöfver hafva ett i och för sig bestående ekonomiskt värde, som uppgår till den i Sverige gällande myntfots lägsta (1 öre). Antell hänför under tillgreppsbrott tillägnande af saker, hvilka hafva endast ett personligt värde.
Hagerup, Formuesindgreb s. 8, utgår beträffande norsk rätt (jfr norska strafllagens definition införd i det föregående å s. 11, ="hensigt at forskaffe sig eller andre en uberettiged vindingw), därifrån att tjufnad har karaktär af en förmögenhetsförbrytelse, däri ligger, att föremålet måste äga ekonomiskt värde men ej penningvärde i och för sig, om blott föremålets bemäktigande är ägnadt att omedelbart tjäna ett ekonomiskt syfte. Jfr Urbye i Tidsskrift f. Retsvidenskab 1899 s. 378.
Beträffande den danska och finska åskådningen i ämnet se Goos, spec. del II s. 315 o. f., Forsman, Ant. öfver de särskilda brotten s. 204 o. f. och Estlander, Undersökning af bedrägeribrottets kännetecken och begrepp s. 119 o. f.
Lammasch opponerar sig i sin afhandling "Diebstahl" (Wien 1893) emot, att i förslag till ny strafflag för Österrike tjufnadsbegreppet skulle så tillvida förändras, mot hvad den äldre strafflagen i detta land innehöll, att förslaget i stället för kännetecknet, att tjufven handlar till sin egen fördel (um seines Vortheiles willen), satte rättsstridig tillägnelseafsikt (der Absicht rehtswidriger Zueignung). L förutsätter sålunda för antagandet af ett tjufnadsbrott, att gärningsmannen bemäktigar sig en sak, af hvars tillägnande han har någon förmögenhetsfördel. Denna sats får enligt L:s mening ej fattas så, att föremålet för tjufnad måste i och för sig hafva ett, om än minimalt handelsvärde. För att tjufnad skall föreligga är tillräckligt, säger L., att gärningsmannen vid tillägnandet af en sak, hvilken i och för sig ej har något värde, som kan uppskattas i minsta slag af gällande mynt, har för afsikt att däraf draga en medelbar förmögenhetsfördel.
Binding, Die Normen II, anser, hvad tysk rätt angår (jfr tyska strafflagens definition å tjufnad, införd sid. 11 not 2) att fullständigt värdelösa saker, som stå under någons äganderätt, kunna vara föremål för egendomsförbrytelser.
Merkel i von Holtzendorffs Handbuch des Strafrechts s. 634 afsöndrar från tjufnadsbrotten hvad han benämner rena "halmstråaffärer".
v. Liszt, Handbuch s. 427, yttrar i detta ämne, att det är likgiltigt, om saken har ekonomiskt värde ("Tauschwert") eller ej.
Praktiskt taget erbjuder ifrågavarande i teorien segslitna spörsmål föga intresse. Den, som tillgriper en värdelös sak, lärer i hvarje fall som helst undgå ansvar af subjektiva skäl, då han nämligen får antagas hafva presumerat ägarens samtycke till tillägnelseakten.

[1]