Enligt svensk rätt är tjufnadsbrottet fullbordadt, då gärningsmannen tagit saken, då han satt sig i besittning af saken (apprehensionsteorien).
Stölden är begången, då saken är i tjufvens hand, då man stoppat på sig saken eller lagt in saken i en för bortförandet afsedd förvaringspersedel, t. ex. en säck. Vid större föremål, som ej kunna tagas om hand i vanlig mening, tillkommer helt naturligt fordran på förflyttande från platsen såsom förberedelse till föremålets bortförande. Sådan åtgärd måste vidtagas med föremålet, att besittningstagande kan sägas hafva ägt rum. Man stjäl en vagn ur en vagnbod, då man dragit ut vagnen, en häst ute på marken, då man satt grimma på hästen; det är ej nog, att man står i begrepp att draga ut vagnen (håller i skaklarna) eller att man tagit hästen i manen.
För att ett tjufnadsbrott skall anses fullbordadt, är ej tillräckligt, att gärningsmannen i tjufaktigt uppsåt vidrört saken (kontrektationsteorien), och man får ej fordra så mycket, att det, som gärningsmannen velat tillägna sig, under alla förhållanden verkligen blifvit bortfördt och bragt i säkerhet (ablationsteorien).
Olivecrona (a. a. s. 21) har såsom exempel på ett för fullbordad tjufnad erforderligt besittningstagande anfört, att gärningsmannen, efter att hafva utdragit lådorna i en annans byrå, upptagit en sak och antingen ännu håller saken kvar i hand eller bär den på sig i sina kläder eller annorledes eller ock lagt saken så nära bredvid sig, att mannen i händelse af öfverraskning för sakens återtagande icke behöfver gå från platsen.
Att af ordalagen i 2 § "ändå att han det icke bortfört" draga den slutsats, att i andra fall, än denna § afhandlar, bortförandet af saken är. afgörande, torde icke vara riktigt.
Enligt Lag-Com:s Förslag till Crim. Lag (22: 10 S. B.) ansågs tjufnadsbrottet "fullbordadt, när gärningsmannen till sig tagit eller af stället flyttat det tillgripna, ändå att han ej hunnit det bortföra"
