person, som i god tro på en marknad köpt en stulen häst; icke ansågs pliktig att annorlunda än mot den erlagda köpeskillingen med ränta återställa hästen till dess ägare.[1]
I äldre tider var en annan uppfattning i detta ämne rådande. Sålunda säger Nehrman (Jurisprud. crim. s. 339) helt kategoriskt, att, om ägaren kan utspana, hvad honom frånstulet är, och förmår fulltyga det, äger han taga sitt åter utan lösen.
han ej innehafver eller äger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt att trädet eller något däraf sig eller annan tillägna, eller, i sådant uppsåt, olofligen tager, af växande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, ansedd såsom hade han stöld föröfvat, där värdet går öfver femton riksdaler.
Går det ej öfver femton riksdaler; vare lag, som i 24 kap. sägs.I den mån vårt lands skogar, bland annat till följd af skogssköfling i stor skala, fått mera värde än tillförene, har äldre tiders föreställningssätt, då man betraktade skogen såsom snart sagdt allas tillhörighet och olofligt tillägnande af annans skogsprodukter på sin höjd endast bedömdes såsom ett kränkande af nyttjanderätten till fast egendom, fått vika för en modernare åskådning, som gifver verksamt skydd åt skogsägaren och likställer tillägnande af skog och skogsalster, i större omfattning, med tjufnad. K. F. den 16 juni 1875 har sålunda – under vissa betingelser – infört stöldstraff för olofligt tillägnande af växande skogsprodukter (i egentlig mening), därest värdet går öfver 15 kronor. Går värdet å det tillgripna ej öfver 15 kronor, föreligger åverkan. Denna värdefordran är ovillkorlig. Följaktligen om någon vid olika tillfällen verkställt oloflig afverkning af skog och först sammanlagda värdet öfverstiger 15 kronor, undgår
han stöldstraff; därest en för tredje resan stöld straffad man
- ↑ Jfr Hasselrot, Handelsbalken l delen s. 58 o. f.
