21 KAP.
Om rån.
I vår äldre rätt utmärktes rån hufvudsakligen af ett öppet tillvägagående vid förgripelse å egendom i motsats mot den hemliga smygande gärning, som inbegreps under tjufnad.[1]
Så småningom blef det emellertid våldet, som konstituerade rånsbegreppet, hvarjämte rånet fick karaktär af fridsbrott. 1734 års lag bestämde rån såsom ett tillgrepp, hvartill erfordras våld; och brottet i fråga hade sin plats bland fridsbrotten.[2]
Lag-Commiteen (1832) definierade rån på följande sätt: "Bär någon våld å annan, eller öfverfaller honom med hot, som medförer trängande fara för lif eller helsa, för att bemäktiga och tillägna sig lös egendom, som honom eller annan tillhörer", dömes för rån etc. I motiven anförde Lag-Com., att rån, såsom ett af angrepp å person och egendom
sammansatt brott, hade de omständigheter gemensamma med stöld,
- ↑ I landskapslagarna hade rån en mycket vidsträckt betydelse, så att därunder innefattades uppenbart bemäktigande af en rättighet (t. ex. Ö. G. L:s fæstninga ran, ingripande i giftomans rätt) eller af lös eller af fast egendom (t. ex. Ö. G. L:s och V. G. L:s iorþæ ran, afhändande af annans fasta egendom). Rån i inskränkt mening utmärktes af ett öppet våldsamt bemäktigande af annans lösa egendom. Jfr Olivecrona a. a. s. 7 och Antell a. a. s. 125 o. f. Angående rättsuppfattningen å 1700-talet se Abrahamsson, Anmärkningar till Landslagen 1726 s. 716 ("rån skier uppenbarligen – – med öfwerwåld eller rappande").
- ↑ I M.B. 20 kap. (om hemfrid och rån) heter det i 9 § "Rånar man, och med fullt wåld tager af annan, i hans hus, gård, skiep, å gato, eller å wäg, något, hwad thet helst wara kan, mer eller mindre; miste lif sitta Jfr 10 § "tager frucht med wåld". "Fullt wåld" betyder så mycket våld, som varit tillräckligt för att hindra den anfallne att försvara sin egendom.
