Bland Nordiske forskare och fornvänner har det städse varit en liflig önskan att kunna påträffa några, verkligen forntida, bildliga framställningar af förfädernas äldsta tro, sång eller saga. Denna önskan har hos oss Svenskar varit så mycket mera berättigad, som vi nästan icke kunna framte något skrifvet, som handlar om dylika ting, under det att våre fränder, Danskarne, hafva sin Saxo samt isynnerhet Norrmännen och deras nybygd, Island, hafva sina Eddor samt en rikedom af sagor och skaldeqväden. Ehuru man väl bort kunna antaga såsom högst sannolikt, att hos ett, med de andra så närslägtadt, folk, som det Svenska, äfven samma Åsa-tro och, till följd deraf, hufvudsakligen enahanda eller liknande guda- och kämpa-sägner och skaldeqväden skola hafva funnits, så har man dock velat yrka, att i Sverige af forno aldrig funnits till några af dessa djupa och herrliga Edda- och skalde-qväden, hvilkas egande med skäl utgör Isländingars och Norrmäns stolthet. Visserligen har det ännu icke lyckats och kommer kanske ej häller att lyckas att upptäcka någon Fornsvensk Eddabok med guda-[1] eller kämpa-sånger; — men skulle
- ↑ Ett ej obetydligt antal minnesstenar med otvifvelaktigt mythiska bildristningar, minnande både om Åsa-dyrkan och om ett väldigt kämpalif, hafva under de senare åren blifvit funne å Gotland, och dessa fornminnen äro i hög grad förtjenta af att vidare undersökas och behandlas. — Se flere af f. d. Antiqvitets-Intendenten P. A. Säves till Kongl. Vitterh. Hist. och Ant. Akademien afgifna Reseberättelser, särdeles Berättelsen för år 1864.
