det likväl kunna visas, att vi ega åtminstone en verkligen äkta och urgammal bildlig framställning af en hufvudhändelse uti någon af den Nordiska Eddans yppersta sånger, så lär man väl ock med full rätt kunna antaga, att grundämnet i dessa qväden, i sång- eller sago-form, en gång lefvat äfven hos vårt folk. On det då tillika med goda skäl kan visas, att denna bildliga framställning tillhör en mycket forn tid, så växer sannolikheten för, att sagoämnet här lefvat, icke allenast å folkets, utan äfven å skaldernas läppar. Ja, man kan väl våga att gå något längre och påstå, att om det icke låter sig förnekas, att ett utaf hufvuddragen af det Eddiska kämpalifvet varit införlifvadt med Fornsvearnes sånger, så är det väl knappast sannolikt, att detta stått alldeles ensamt, utan att detta både hemtat stöd af och gifvit skygd åt andra af liknande slag.
Man kan likväl då fråga, och det har också mer än ofta frågats: — Hvadan denna nästan fullkomliga brist i Sverige på alla skriftliga qvarlefvor af fornsagor och skaldeqväden? Ett nöjaktigt svar härå skulle, äfven om det icke öfverstege min förmåga, här blifva allt för vidlyftigt; men det är klart, att hufvudorsakerna till försvinnandet utan tvifvel ligga uti folkets genomgångna öden och andra missgynnande omständigheter, som herrskat just vid den för bevarandet i öfrigt lämpligaste tiden, och hvilka kunna hafva varit af många slag, ehuru nu svåra att uppgifva. Men att sånger och sagor funnits till och äfven varit upptecknade, lär väl, såsom redan antydts, svårligen kunna betviflas, när man jämför våra förfäder, Svear och Götar, med andra deras frändefolk, med hvilka de i afseende på tro, styrelse, lagar, seder och bruk så fullkomligt öfverensstämde. Man kan också uppkasta den motfrågan: Huru mycket skulle väl varit i behåll af de Norska skriftliga fornskatterna, om icke Island funnits, denna ypperliga fatabur för gamla
