sakers trogna bevaring? Och hvem skulle väl för femtio år sedan kunnat tro, att Finska folket skulle ega Iliad-digra episka fornsånger från den förkristliga tiden; — och likväl hafva dylika funnits i våra dagar!
Inledning. I Södermanland, ett af det gamla Svithjods
hufvudland, och helt nära Mälarens södra strand finnas
ej mindre än tvänne runristningar, åtföljda af en mängd
inhuggna bilder, i hvilka jag redan för ett par år sedan
igenkände framställningar utur den Nordiske eller
rättare den Germaniske sagohjelten Sigurd Fafnesbanes
lif, såsom det finnes skildradt i Eddorna, särdeles i den
äldre. När jag fann detta säkra bevis för slika
fornsångers tillvaro äfven i det gamla Svithjod, var detta
isynnerhet derföre så välkommet, att det utgjorde en
bekräftelse på mina alltid hysta aningar i detta afseende.
Den ena af de nämnda runristningarna finnes å en enstaka klippa eller större vräksten, af ålder och än i dag kallad Göks-stenen, som har sitt läge å en fram emot de nedanföre sig utbredande sidvallarne utspringande hammar eller ett bergsnäs. Det är troligen just detta näs, som gifvit namn åt den närliggande gården Näsbyholm uti Härads socken af Akers härad, vid Söderfjärdens botten, en god halfmil vestan före Strängnäs. Den omkring 150 famnar från minnesmärket varande ågången kallas ännu, som fordom, Eldsundet, och det var också i äldsta tider ett sund, som skilde Fogdön från fasta landet[1]. Till följd af laget kan man antaga för säkert, att just vid detta framspringande näs i forntiden varit ett vad eller en allfaren färjoväg öfver
- ↑ Den nu s. k. Fogdön var länge skild från fasta landet genom ett bredt sund, kalladt Eldsundet, hvaröfver måste hållas färja; — säger Styffe i Skandinavien under Unionstiden. Stockholm 1867, s. 207, samt not. 3.
