vidt mig är bekant, ingen, utom den först nämnde, gjort något försök att förklara dessa bilders betydelse. Då likväl intet fullständigt register finnes till Atlantican och det skulle vara högst tidsödande att i någon af dess digra folianter uppsöka alla de textställen, hvarest en der befintlig figur möjligen är beskrifven, så har jag, oaktadt långvarigt letande, ännu icke lyckats att hitta på mer än två ställen, der de i 3:dje delen förekommande figurerne 22 och 23 af G. och R. omtalas, nämnligen ss. 48, och 70—71. Å det första stället läses: »När man säger att en Bything Orm eller Drake blifver dräpter, så är förståendes att när man först uthi stenen hafver uthuggit en Drake eller uthi Trä uthskurit, eller på Perman honom ritat, så säges Ormen födas, men när man begynnar rista Runorna eller Gaddar uthi honom, som vist är uthi dat som förr är omtalt om Cadmi drake, och de andras; då seyes han dräpas. Och hafver man klarligen dätt att se, af de tvenne runstenar som äro genom S. Hadorphium och Secr. Peringskiölds stora flijt igensökte, see pag. 21. Fig. 22 och pag. 22. Fig. 23. Hvilka mäkta artigt visa dät som talades om Cadmo, att han med sin värja stack genom Drakens halss. Ty här seer man, huru en Dvärg, med sin stakota Sax eller värja, renner genom Drakens eller Ormens kropp, som inthet annat är än att visa Wärjans skarpheet, och att Bookstäfverna igenom en Järmisel uthuggas. Sådana artiga Monumenter skall man knapt finna i hela Wärlden, som så uthvisa och kunna förklara de gamla Gräkers, Ägyptiers, Latiners och andras Skriffter». Å det andra stället, ss. 70, 71, yttras: »— — — Den Hedniska Stenen pag. 21. Fig. 22, som är full med Hedniska kiänneteckn och Odens och Baldurs(!) Korpar, hafver ett stort Korss, och åter den andra Hedniska pag. 22. Fig. 23. denna lijk, hafver intet Korss». — Dessa ställen innehålla, som man ser,
