ingen egentlig förklaring af figurerna, utan allenast antydningar, af hvilka man dock kan sluta till hvartåt författaren syftar. Det är derföre möjligt eller troligt, att saken annorstädes i Atlantican omständligare behandlas, men jag har, såsom redan nämnts, icke haft tid att forska derefter. Så mycket bör likväl redan af det anförda vara påtagligt, att Rudbecks förklaring gått ut på något helt annat än den, som här kommer att framställas.
Innan jag ingår på den uttydning af dessa forntidsristningar, som jag trott mig kunna antaga som den rätta, må det tillåtas mig att, såsom en inledning dertill, anföra följande om och utur isynnerhet den äldre Eddan. — Denna bok utgöres, som kändt är, af två hufvuddelar: Den förste delen består af rent mythiska eller gudasånger, och den andre hufvudsakligen af hjeltesånger eller kämpaqväden. Kännetecknet på dessa senare är, att de personer och händelser, som i dem besjungas, utgått ifrån eller rönt någon inverkan af gudaverlden. Den mythiska eller halfmythiska tid, i hvilken dylika händelser spela, är förhistorisk eller står blott på gränsen till folkens så att säga medvetna häfdaålder. Hvarje folk eller folkstam af nagon verklig adel i roten har i sin barndom och ungdom utan tvifvel genomlefvat en hjelte- och kämpa-ålder, som förherrligats i qväden, af hvilka, förklarligt nog, endast ett fåtal kunnat bibehålla sig in uti den historiska tiden, under det att kanske den större delen af flertalet aldrig blifvit uppskrifven, och en annan del väl upptecknats i skrift, men ändock gått förlorad i tidernas hvirfvel. Derföre äro också de hjelteqväden eller kämpasånger i sjelfva verket ganska få, som af den en gång stora Nordiska sångskatten återstå oss i Eddan och annorstädes, och ännu färre äro de särskilda ämnen eller sägner, som utgöra kärnen i dem.
