348
samma sätt. De hafva ock enstämmigt antagit, att ordet bur ej kan vara annat än en felristning for bru, hvilket är acc. sing. fem., liksom þosi, Fornn. þessi, egentligen *þá-si. Slägtskapsförhållandet mellan personerne är detta: Sigrid, Orms dotter, var först gift med Spjut, med hvilken hon hade sonen Alrik[1]; sedan blef hon gift med Holmger, som (troligen också i ett föregående gifte) hade dottren Sugrud eller Sigrid. För den mindre vanliga formens skull, tager Brocman Sukrud eller Sugrud för ett mansnamn, Sigröd, Fornn. Sigrauðr, och gör honom till Sigrids man, hvadan Holmger blefve hennes svärfader, i stället för hennes man[2]. Det är emellertid anmärkningsvärdt, att samma namn skrifves så olika å samma sten; men sådant förekommer likväl icke så sällan[3]. Kanske får man söka orsaken till det olika skrifsättet uti ett tvefaldt uttal, framkalladt af nödvändigheten att åtskilja två liknamniga qvinnor inom samma hus.
Till innehållet skiljer sig inskriften icke väsentligt från många andra dylika, och hon eger, såsom redan blifvit antydt, intet som häntyder på figurerna. Man kan likväl svårligen betvifla, att ju icke något slags
- ↑ Enligt runstenen å Tingshögen i grannsocknen Kjula, Liljegr. 979: Alrikr raisti stain, sun Siriþar, at sin faþur Sbiut; m. m.
- ↑ Jfr Brocman, Sagan om Ingvar Vidtfarne. Stockh. 1762, s. 121; — men att Sukruþr är ett qrinnonamn, ses af runstenen i Bro socken i Uppland, Liljegr. 626: Sikruþ lit raisa stain eftir Kara buanta san, m. m., samt af runstenen vid Husby i Markims socken i Uppland, Liljegr. 493: Hulmkir auk Sikruþr, þair (vanligare skulle varit þau) ristu stina þisi iftir Svin, sun sin siþburin. Att vokalvexlingen från i till y och u, ej är så ovanlig, bevisas af sådana former, som Lilj. 1566 Siktrukr, L. 369 Syktrykr, L. 1698 Sihtris (för Sihtrihs) och Fornn. Sigtryggr; samt vidare af de mänga runformerna trenk, trik, truk, trok, trak (acc.), allt för Fornn. dreng, m., dräng.
- ↑ T. ex. å Stafbystenen, Lilj. 283, der den dödes namn först skrifves lemkil och sedan lmkil(s), samt å Måstadsstenarne, L. 89 och 90, der samma person å den förre kallas þurun och å den senare þuruþr, ehuru namnet å båda ställena står i nom.
