för någon gifvas, än att dymedelst minna efterverlden om sin lysande ätt, utgången från sjelfve Sigurd Fafnesbane och de fräjdade Völsungarne. Men dervid framställer sig den frågan, hvarföre man icke aktat nödigt att nämna ett ord derom i sjelfva inskriften? Dels, må hända, emedan det väl knappast var sed eller ens möjligt att å en runsten uppräkna så många slägtleder, som här skulle tarfvats[1], äfven om man kännt namnen på dem alla, och dels emedan fru Sigrid, huru stolt hon än kunde vara öfver sin höghedna bord, likval, såsom kanske nykristnad, väl näppeligen hade kunnat våga med uttryckliga ord hänvisa på denna å ett minnesmärke, der hon omtalar det kristliga kärleksverk till medmenniskors gagn, hvilket hon gjort för sin bondes själ.
b) Inskriften å Göksstenen. Liljegren 966.
Lika lätt som det är att tolka den nyss behandlade inskriften, lika svårt torde det blifva att förstå denna i dess nuvarande stympade skick. Svårigheten ligger dock icke i sjelfva läsningen, ty hvarje runa är så djupristad och tydlig, att icke den minsta tvekan uti det afseendet kan uppstå; utan det svåra består i att veta, huru man skall uppfatta och med hvarandra förbinda åtskilliga af runorna och flere af de ord, till hvilka dessa vid första påseendet synas ordna sig. Ehuru hvarje förklaring af en ofullständig runinskrift städse moste blifva mer eller mindre osäker, framställes likväl följande försök till läsning af Göksstenen, hvilket åtminstone kan tjena till ledning för framtida, måhända lyckligare tolkningsförsök.
Innan jag går närmare in på ämnet, vill jag förutskicka ett par upplysningar med afseende på sättet att
- ↑ Med undantag af den med staflösa runor ristade Malstadsstenen i Helsingland. Lilj. 1065, hvilkens långa ättartal dock ej är fullt klart, har ingen Svensk runsten att framte en längre slägtlinie, än Sandsjöstenen i Småland, Lilj. 1240, der en Arinvorþr täljer 6 sina långfädgar: Haki, Hera, Karl, Harir, Þiakn och Þikr.
